aiebrorsson

fasten hatad är för ett starkt ord, MEN, det är ju så, att du gö mig besviken på mig själv! för ja komma aldrig bli lika duktig som du. ja komma aldrig få samma beröm som dig, aldrig samma uppriktighet, eller inte ens samma snällhet. för jag är en liten bitch jämfört me dig, du är snäll, och jag är djävulen!
du är duktig i skolan, medan ja säger "ja orka inte, ja klara inte det här" så VET du, att du komma klara det, och du komma få de där mvgt.
jag kan tycka att det är orättvist, MEN, du förtjäna det, det gö inte jag! för jag ger upp, jag lita inte på mig själv, eller på nån annan häller för den delen. jag vet det, och jag gilla det inte, men jag är inte så modig att ja kan gö nånting åt det. jag känner det nu, jag kan fan inte lita på folk, just för att jag är som jag själv är.
det enda jag nånsin varit riktigt bra på, fundera ja på ifall det är värt, eftersom, ja bli så jävla irriterad jämt, så vad är meningen? man ska väl ändå spralla?!
medan du rycker på axlarna, grubbla ja, ja grubbla och ja grubbla. medan man inte märker på dig när du må dåligt, kanske tom PISS, klaga ja heeelaaaa tiden!
du är min förebild, men jag kommer aldrig nå upp i din nivå. så varför inbilla ja mig att ja bry mig?
vad jag egentligen vill, är att krypa ihop som ett litet barn o gråta hela dagen, hela natten, och hela dagen därpå. för att ja inte bry mig helt enkelt, men du biter i det sura äpplet, plugga på varje dag, och försöker och försöker, tills det inte gå mer. vad gö ja? JO, ja säger "det gå inte"
och såhär ha de vare sen ja inte komma ihåg ngt annat. ibland undra ja faktiskt hur jag egentligen är? för ibland känns det som att jag bara är någon helt annan än va ja vill va. hur fan gå det till?! för jag vet, att jag är mig själv, och bara mig själv! det är det enda jag vare trygg i, att jag vet vem jag är, vad jag tycker. men då äre ju fel o säga som man tycker också?! endera säger ja rakt ut som ja tycker, men oftast gå ja o grubbla.

jag undrar, men jag vill inte veta!
för jag är rädd för sanningen.
ibland känns det, som att jag är orädd för allt,
förutom sanningen.


men samtidigt vet ja...
att om man inte tro att det ska bli bra,
så bli det aldrig bra,
och om man inte få kärleken från sin mamma, pappa, bror, vän, eller sin kärlek,
så kan man inte häller ge kärlek,
och det sista som nånsin över ger en,
är hoppet!