aiebrorsson

finns nånstans inom alla, mer eller mindre.
den krylar, det biter i magen,
en känsla man inte kan få stopp på,
den bara kommer och kråla sig fram,
och du kan inte gö nånting åt den,
det är den obehagligaste känslan,
men du kan inte gö nånting,
den ligger bara där och sprider ut sig,
tillslut finns den över hela magen,
och man vet inte längre ifall det är oron,
eller ifall man har ont i magen,
hur känns det att ha ont i magen?
utan att det är oron som är där o kryper.

du vaknar mitt i natten,
eller ha du kanske inte kunnat somna?
och känner hur den kommer krypande,
hur du vill göra nånting,
men du kan inte,
du känner dig helt hjälplös!
tänker.. "sa ja att ja älska han/hon?"
tänk... om ja inte hinner,
tänk... om de va sista gången,
tänk...
tänk...
tänk...
åsså ha tankarna satts igång,
och du kommer inte kunna somna om,
för du tänker, om och om igen.

så långt bort, men ändå så nära,
det skrämmer mig,
man vet aldrig när, var eller hur,
man få ba vänta o se,
hur långt man kommer på vägen,
hur långt dom nära kommer,
för det är ingen som vet,
det skrämmer mig.

jag är inte för förändring,
för att jag är rädd för den,
att den ska gö ont,
eller att den ska ta ifrån mig,
vad jag har alldeles intill mig.

man vet aldrig,
är det så livet är byggt på?
att man inte ska veta?

varför?

sen sluta du tänka,
och gö ist,
och se ifall de va bra,
eller så ångra du dig,
och börja tänka igen,
du tänker tills du inte längre orka,
du känner det komma där i magen,
men du orka inte bry dig,
det känns som att du inte klara mer,

men man klara alltid längre än vad man tro.